Så att jag kan powerwalka omkring i solskenet i denna vackra stad. Och lyssna på Timbuktu - fallskärm på högsta volym i lurarna. Det kommer bli en grym sommar utan magsäck. Kan inte fatta att det verkligen händer om lite mer än en månad!!!!!!!
Kom att tänka på en cool grej häromdagen. I januari när jag satt på jobbet kom en av de andra vikarierna in med årshoroskop och läste högt för alla. I mitt stod det att jag skulle vara med om något stort som kommer förändra hel mitt liv och att det skulle ske innan sommaren. Dessutom stod det att jag skulle blir av med några vänner pga denna stora förändring men istället finna nya som gillar mitt nya jag. Spännande! Verkar ju stämma hittills om man säger så ;) Det där med att förlora vänner låter ju mindre kul, men att få nya låter ju desto roligare!
Läste ett så himla bra blogginlägg för någon dag sedan, i en gbp-blogg såklart, om hur personen mådde innan op och hur det hade förändrats ett år efter. Ska nog skriva ner sånt där nu när jag lever i det, så att jag kan göra samma jämförelse sedan och veta att före-texten är autentisk och att jag inte har förvärrat/förbättrat i efterhand.
Idag har jag rapporterat till dietisten att jag endast har gått ner 3 hg denna vecka. Det känns surt. Det är min första vecka som jag gått ner mindre än ett kilo under den här processen. Jag vet att det låter bittert och överdrivet och det går upp och ner så här. Jag vet det. Men det känns ändå lite buttert. Framför allt eftersom jag ska åka hem till familjen i övermorgon och vara där till efter påsk, och då sabbas ju alla mina rutiner och det är en sjukt riskabel vecka. Hoppas det inte är snorhalt så jag åtminstone kan powerwalka varje dag. Jag är sjukt paranoid över det här eftersom vikten är det enda jag kan försöka påverka nu medans jag väntar på op.
Dessutom är jag sjuk idag, vilket gör att jag inte kan gå till gymmet och bota den här känslan av att vara lite, lite kass. Men det kanske är bra. Behöver packa, städa, skriva brev och fixa en massa inför hemresan. Tänk om det kunde vara typ 5 maj idag. Som jag längtar tills jag är över på andra sidan. Jag är svinrädd, men jag längtar. Min nya app säger mig att det är 47 dagar kvar. Det är ju inte så mycket egentligen. När jag kommer hem från familjen kommer det att vara 37. Gaah, tiden - GÅ FORTARE!
Den här operationen skrämmer mig så in i helvete. Det är nu 8 veckor kvar. 8 veckor. Det är ju ingenting. 2,5 av dem kommer att flyga förbi med sista exorna och hemresan till familjen över påsk. Sen är det ny kurs, praktik i 4 veckor och sen är det dags. Jag är rädd för allt som kan gå fel och för att ha nojor resten av mitt liv över tarmvred och komplikationer. Men to be honest så har jag ju redan nojor över tidiga strokes pga högt blodtryck och att dö när jag är 30 och att aldrig få vara frisk och glad och hälsosam. Då tar jag nog operationen. Folk i familjen säger till mig rätt ofta att jag kanske borde fortsätta såhär och bli smal på det viset. Som att det är det som är grejen. Att bli smal smidigast möjligt. Då hade jag nog inte valt en sjukt läskig op. De förstår kanske inte att min motivation till att äta jävligt enformigt och kalorisnålt och gå till gymmet fast min hjärna skriker ut undanflykter, är helt och fullt att jag kommer att få den här operationen i maj. Att mitt "lidande" har ett slut. Varje gång jag går förbi godishyllan frågar jag mig själv "vill jag ha den där godispåsen mer än jag vill ha ett hälsosamt liv och en normal relation till mat?" Svaret är alltid nej. Det är nej för att jag har fått ett verktyg som snart ska hjälpa mig skapa nya vanor. I maj ska jag få hjälp. Jag måste bara kämpa själv i 8 veckor till och visa precis hur mycket jag vill detta. Det fixar jag.
Zumban var sjukt kul! När vi hade kört i en timme och ledaren sa att vi skulle stretcha så kände jag bara att "nejfan, är det redan slut?" . Det kändes liksom som att jag kunde kört en timme till för det var så jäkla roligt. Men idag känner jag att jag nog inte skulle ha klarat en timme till. Har grym träningsvärk i höfter, mage och lår. Zumba får definitivt bli mitt nästa projekt, när jag blivit lite lättare och klarar av sånt där som att träna bland vältränade människor.
På onsdag är det vägning igen. Även fast jag redan nått mitt mål inför op så är jag nervös. Vill hela tiden rapportera viktnedgång, om det så bara är ett par hekto. Läser en hel del bloggar nu, och en del av dem börjar närma sig sina operationer nu. Ska bli spännande att läsa om tiden efteråt. Det är den jag är mest nervös inför. Jag tänker rätt ofta att om något går fel efteråt så att jag inte skulle må bra eller inte kunna äta och må lite konstigt mest hela tiden (som ju faktiskt händer folk) så skulle jag tänka på tillbaka på den här tiden och önska att jag hade ångrat mig och försökt gå ner själv istället. Men jag tror det är nyttigt att tänka så. Det slutar ändå med att jag tänker att jo, jag måste göra detta. Jag vill verkligen göra operationen. Jag behöver den som redskap för att bli hälsosam och sen stanna där. Jag vet det, och jag tror att mitt famtida jag kommer att komma ihåg det även om saker går galet. Sånt är livet, fyllt av risker.
In daylights, in sunsets, in midnights, in cups of coffee. In inches, in miles, in laughter, in strife.
Jag tänkte dela med mig av mina mått. Jag är inte redo för vikten ännu eftersom jag är rädd att familj och vänner ska hitta denna blogg förr eller senare och jag är inte redo för dem att veta allt om mig om de gör det. Måtten känns på nåt sätt mindre privata. Så, here it goes:
Mått, startmått 8/2 och idag 9/3.
Buk: Start 146, nu 123,5. -22,5 cm
Höft: Start 134, nu 121. -13 cm
Överarm: Start 46, nu 40. -6 cm
Underarm: Start 33, nu 32. -1 cm
Handled: Start 20, nu 19. -1 cm
Lår: Start 74, nu 70. -4 cm
Vad: Start 54, nu 50. -4 cm
Hals: Start 46, nu 46. Ingen förändring.
På en månad har jag alltså tappat 22,5 centimeter från magen. 22,5 cm och 8,8 kilo. Det är ju helt otroligt! Jag ser förstås ingen skillnad, men då är det i alla fall inte inbillning att jag känt mig lite lättare och smidigare. Det är kilon och centimeter som aldrig ska komma tillbaka. Fantastiskt. Och nu är det bara 9 veckor kvar till operation. Detta klarar jag!
Idag ska jag på zumba för att fira detta. Det är en stor grej för mig som har ångest bara jag tänker på att träna bland andra människor. Men det är gratis, det är på mitt gym och jag älskar zumba så jag måste gå. Det kommer bli kul. Det kommer det. Ja.
Jag överlevde helgen med endast mindre fusk som tydligen inte påverkade vågen för den visar 1,9 kg mindre ändå! Snart har jag gått ner 10 kg sedan första infomötet. Det kändes omöjligt att klara av innan detta drog igång. Måste iväg till skolan och slita med uppsatser och grupparbeten nu.
