minvagner.blogg.se

Den här operationen skrämmer mig så in i helvete. Det är nu 8 veckor kvar. 8 veckor. Det är ju ingenting. 2,5 av dem kommer att flyga förbi med sista exorna och hemresan till familjen över påsk. Sen är det ny kurs, praktik i 4 veckor och sen är det dags. Jag är rädd för allt som kan gå fel och för att ha nojor resten av mitt liv över tarmvred och komplikationer. Men to be honest så har jag ju redan nojor över tidiga strokes pga högt blodtryck och att dö när jag är 30 och att aldrig få vara frisk och glad och hälsosam. Då tar jag nog operationen. Folk i familjen säger till mig rätt ofta att jag kanske borde fortsätta såhär och bli smal på det viset. Som att det är det som är grejen. Att bli smal smidigast möjligt. Då hade jag nog inte valt en sjukt läskig op. De förstår kanske inte att min motivation till att äta jävligt enformigt och kalorisnålt och gå till gymmet fast min hjärna skriker ut undanflykter, är helt och fullt att jag kommer att få den här operationen i maj. Att mitt "lidande" har ett slut. Varje gång jag går förbi godishyllan frågar jag mig själv "vill jag ha den där godispåsen mer än jag vill ha ett hälsosamt liv och en normal relation till mat?" Svaret är alltid nej. Det är nej för att jag har fått ett verktyg som snart ska hjälpa mig skapa nya vanor. I maj ska jag få hjälp. Jag måste bara kämpa själv i 8 veckor till och visa precis hur mycket jag vill detta. Det fixar jag.