minvagner.blogg.se

Idag är det precis en månad kvar. Det börjar närma sig. Tiden kommer att rusa fram för på måndag börjar min praktik. Jag längtar! Har inte tid att skriva mer, fast 2 miljoner frågor cirkulerar i huvudet, för nu börjar SATC.

Jag är så jävla stolt över mig själv idag. Jag har ju varit hemma hos familjen i 1,5 vecka över påsk och helgen före, och jag trodde verkligen att jag skulle ha gått upp några hekton eller kanske till och med ett kilo. Jag ställde in mig på det för att inte bli besviken, för jag hade ju inte tränat som vanligt utan bara gått på lite promenader, och jag hade ätit lite mer än normalt och fuskat ett par gånger. MEN, idag när jag skulle rapportera till dietisten så ställde jag mig på vågen och såg att jag gått ner 2,5 kilo på dessa två veckor. Så underbart! Så nu är min sammanlagda viktnedgång 13 kg. Det är ju helt sjukt! Jag är så redo för denna operationen nu, jag bara går och väntar.  Vill få den gjord så jag kan börja mitt nya liv. 

 

 

Idag blir det gymet. Igår gick jag hem från skolan (ca 30 min promenad) och det var helt underbart i vårvädret. Jag känner knappt igen mig själv. Förut orkade jag knappt gå till torget här nära mig och handla eller ta bussen, så ibland tog jag bussen dit. Nu går jag av där med flit för att få ett par minuters frisk luft, för att det är skönt. Jag är så himla glad att den här resan är påbörjad. Nu blir det modifast chokladpudding till frukost! Lyx!

Idag har jag rapporterat till dietisten att jag endast har gått ner 3 hg denna vecka. Det känns surt. Det är min första vecka som jag gått ner mindre än ett kilo under den här processen. Jag vet att det låter bittert och överdrivet och det går upp och ner så här. Jag vet det. Men det känns ändå lite buttert. Framför allt eftersom jag ska åka hem till familjen i övermorgon och vara där till efter påsk, och då sabbas ju alla mina rutiner och det är en sjukt riskabel vecka. Hoppas det inte är snorhalt så jag åtminstone kan powerwalka varje dag. Jag är sjukt paranoid över det här eftersom vikten är det enda jag kan försöka påverka nu medans jag väntar på op. 

 

Dessutom är jag sjuk idag, vilket gör att jag inte kan gå till gymmet och bota den här känslan av att vara lite, lite kass. Men det kanske är bra. Behöver packa, städa, skriva brev och fixa en massa inför hemresan. Tänk om det kunde vara typ 5 maj idag. Som jag längtar tills jag är över på andra sidan. Jag är svinrädd, men jag längtar. Min nya app säger mig att det är 47 dagar kvar. Det är ju inte så mycket egentligen. När jag kommer hem från familjen kommer det att vara 37. Gaah, tiden - GÅ FORTARE!

Den här operationen skrämmer mig så in i helvete. Det är nu 8 veckor kvar. 8 veckor. Det är ju ingenting. 2,5 av dem kommer att flyga förbi med sista exorna och hemresan till familjen över påsk. Sen är det ny kurs, praktik i 4 veckor och sen är det dags. Jag är rädd för allt som kan gå fel och för att ha nojor resten av mitt liv över tarmvred och komplikationer. Men to be honest så har jag ju redan nojor över tidiga strokes pga högt blodtryck och att dö när jag är 30 och att aldrig få vara frisk och glad och hälsosam. Då tar jag nog operationen. Folk i familjen säger till mig rätt ofta att jag kanske borde fortsätta såhär och bli smal på det viset. Som att det är det som är grejen. Att bli smal smidigast möjligt. Då hade jag nog inte valt en sjukt läskig op. De förstår kanske inte att min motivation till att äta jävligt enformigt och kalorisnålt och gå till gymmet fast min hjärna skriker ut undanflykter, är helt och fullt att jag kommer att få den här operationen i maj. Att mitt "lidande" har ett slut. Varje gång jag går förbi godishyllan frågar jag mig själv "vill jag ha den där godispåsen mer än jag vill ha ett hälsosamt liv och en normal relation till mat?" Svaret är alltid nej. Det är nej för att jag har fått ett verktyg som snart ska hjälpa mig skapa nya vanor. I maj ska jag få hjälp. Jag måste bara kämpa själv i 8 veckor till och visa precis hur mycket jag vill detta. Det fixar jag. 

 

Zumban var sjukt kul! När vi hade kört i en timme och ledaren sa att vi skulle stretcha så kände jag bara att "nejfan, är det redan slut?" . Det kändes liksom som att jag kunde kört en timme till för det var så jäkla roligt. Men idag känner jag att jag nog inte skulle ha klarat en timme till. Har grym träningsvärk i höfter, mage och lår. Zumba får definitivt bli mitt nästa projekt, när jag blivit lite lättare och klarar av sånt där som att träna bland vältränade människor. 

 

På onsdag är det vägning igen. Även fast jag redan nått mitt mål inför op så är jag nervös. Vill hela tiden rapportera viktnedgång, om det så bara är ett par hekto. Läser en hel del bloggar nu, och en del av dem börjar närma sig sina operationer nu. Ska bli spännande att läsa om tiden efteråt. Det är den jag är mest nervös inför. Jag tänker rätt ofta att om något går fel efteråt så att jag inte skulle må bra eller inte kunna äta och må lite konstigt mest hela tiden (som ju faktiskt händer folk) så skulle jag tänka på tillbaka på den här tiden och önska att jag hade ångrat mig och försökt gå ner själv istället. Men jag tror det är nyttigt att tänka så. Det slutar ändå med att jag tänker att jo, jag måste göra detta. Jag vill verkligen göra operationen. Jag behöver den som redskap för att bli hälsosam och sen stanna där. Jag vet det, och jag tror att mitt famtida jag kommer att komma ihåg det även om saker går galet. Sånt är livet, fyllt av risker. 

In daylights, in sunsets, in midnights, in cups of coffee. In inches, in miles, in laughter, in strife. 

 

Jag tänkte dela med mig av mina mått. Jag är inte redo för vikten ännu eftersom jag är rädd att familj och vänner ska hitta denna blogg förr eller senare och jag är inte redo för dem att veta allt om mig om de gör det. Måtten känns på nåt sätt mindre privata. Så, here it goes:

 

Mått, startmått 8/2 och idag 9/3.

Buk: Start 146, nu 123,5. -22,5 cm

Höft: Start 134, nu 121. -13 cm

Överarm: Start 46, nu 40. -6 cm

Underarm: Start 33, nu 32. -1 cm

Handled: Start 20, nu 19. -1 cm

Lår: Start 74, nu 70. -4 cm

Vad: Start 54, nu 50. -4 cm

Hals: Start 46, nu 46. Ingen förändring.

På en månad har jag alltså tappat 22,5 centimeter från magen. 22,5 cm och 8,8 kilo. Det är ju helt otroligt! Jag ser förstås ingen skillnad, men då är det i alla fall inte inbillning att jag känt mig lite lättare och smidigare. Det är kilon och centimeter som aldrig ska komma tillbaka. Fantastiskt. Och nu är det bara 9 veckor kvar till operation. Detta klarar jag! 

 

Idag ska jag på zumba för att fira detta. Det är en stor grej för mig som har ångest bara jag tänker på att träna bland andra människor. Men det är gratis, det är på mitt gym och jag älskar zumba så jag måste gå. Det kommer bli kul. Det kommer det. Ja. 

Mitt första delmål var att ligga på minus de kilon dietisten gett mig + ett kilos marginal. Det har jag alltså klarat idag! -8,2 kilo på tre veckor. Underbart att känna att de där satans modifastandet ger resultat trots att jag käkat middag + någon frukt/något proteinbakverk med lite kalorier på kvällskvisten vissa dagar. Det gör att man ser ljust på framtiden. 9 veckor kvar till det sista infomötet innan operation. Jag längtar. Jävlar vad jag ska träna efteråt. Och vad skönt det ska bli när man vet att kilona rasar och man tränar för att resultatet ska bli snyggt också. En helt annan källa till motivation. 

Är så himla glad att jag hittat mitt gym också. Det är så litet och mysigt, bara kvinnor och supertrevlig personal. Skulle aldrig ha kommit igång så här bra på ett annat gym. 

 

Imorgon kommer min kompis hit och stannar över helgen. Det kommer bli jobbigt att vänja sig vid att någon annan äter mat bredvid en, när man är van vid att bo själv och sitta här med sin modifast och inte behöva se något annat. Men det blir bra träning inför resan hem till familjen i slutet på mars. Det blir den stora utmaningen.

Det är så mycket som händer den här våren. Det är hemresa och fira mamma + påsk, det är praktik 4 veckor, det är operationen, det är snart sommarlov (eller ja, jobblov kanske man ska kalla det nu för tiden). Nästa vecka ska jag få reda på om jag fått jobb som reseledare i sommar. Jag ska dessutom på intervju för samma jobb men med ett annat företag veckan efter. Det är grejer jag sökte när jag tänkte att jag säkert kommer få vänta ett år på att operationsprocessen ska dra igång. Nu är jag istället orolig att jag ska få jobba tidigt i sommar och då också tidigt efter operationen och inte kunna åka. Jag vet inte om jag ska gå på intervjuerna med det andra företaget, det får bero lite på vad som händer med det första jobbet jag sökte. 

Det är egentligen rätt fullproppat med en massa kul saker under våren och det borde ju göra det lättare att stå ut med den här väntan. Men det gör det inte. Jag längtar nämligen till några månader efter operationen, och dit är det ju lång tid kvar. Först måste jag överleva endast flytkost i 2 veckor innan, sedan själva operationen, sedan den jobbiga perioden då man vänjer sig vid sin nya mage och sina rutiner. Det känns så långt bort. Men jag längtar. På måndag är det 11 veckor kvar. 9 veckor kvar till flytperioden. Och 11 veckor + x antal månader till den tiden jag längtar efter att leva i.

Helvete vad jag slängt in pepp-bilder och citat i varenda mapp på hela datorn. Bakgrundsbilden säger till mig varje dag att "The mind is everything. What we think we become." Det är så olikt mig att göra såhär. Men så är det rätt så olikt mig att vara så motiverad att klara något. Jag verkligen längtar till den här operationen. Jag är livrädd, men jag längtar. Har skickat iväg en beställning på en massa naturliga sötningar som är klassade som superfoods och allt möjligt nyttigt och naturligt. Bland annat ett Mesquite-pulver som smakar lite som kola och kanel och är supergott. Har en kompis som är väldigt inne på paleo-kost och RAW-food och sådant och hon inspirerar mig varje gång jag är hos henne. Igår bjöd hon på hallonglass med hallon, turkisk yoghurt, stevia och mesquite-pulver. 

 

 

 

Jag har spelat den här låten och en annan av samma snubbe på repeat idag. Jag vet inte varför jag alltid måste lyssna på ledsen musik? Har känt mig väldigt glad och hög på livet idag, men ändå kan jag inte riktigt relatera till glad-låtarna på min spellista. Däremot kan jag inte motstå en text som denna:

And falling over in the street 
Is just a part of every week 
And we lie drunkenly 
Just staring at the stars 

Remember when they were in reach 
And all the teachers used to teach 
You can do anything 
If you put your mind to it 

We put our minds to it all 
But disappointment crashed the ball 
We could have done anything 
But we just never quite knew it 

So tie your scarf on tight 
It's to be a cold night 
Tie your scarf on tight 
It's to be a cold night 

Det är alltså från en annan låt än den i klippet. Inte nog med att texten är briljant, rösten är ju helt magisk också.

 

Dålig uppdatering, jag vet. Har varit i skolan för ovanlighetens skull. Sjukt lite föreläsningar i den här kursen och det känns som att man är ledig jämt. Men igår hade vi faktiskt heldag. Kors i taket. Det var faktiskt rätt kul. Saknar dock att gå med hela klassen. Nu är vi 8 pers från min klass som läser denna kurs och det är lite tomt. 

 

Hur som helst, igår var jag på vårdcentralen. Jag har fått en ny läkare för min gamla har slutat och den här nya var ett praktarsle rent utsagt. Det var det värsta bemötandet jag varit med om. Han började med att dumförklara mig för att jag kommit dit för att jag hade varit hos läkaren i oktober förra året och kollat mina värden och doser. Så förklarade jag att det var för att dosen höjdes i oktober och jag blivit tillsagt att komma och kolla om allt stämde efter några månader. Då sa han någonting om att det inte var så mycket dosen höjts ändå, och att höga värden av (insertläkarspråkhere) ändå används som bantningsmetod (höjden av fräckhet!) i USA. Jag frågade om han alltså menade att han på allvar tyckte att jag inte skulle ta prover, och då sa han att "Eh JO, det tycker jag verkligen att du ska!". Inuti mitt huvud skrek jag: VADTJAFSARDUFÖRDÅDITTNÖT?!?!?! Men utanpå sa min mun helt snällt att "Hehe, tänkte väl det..." 

 

Efter en stund tar han upp detta med gastric bypass-operationen och frågar lite spydigt om jag är helt säker och har testat allt annat. Jag svarar ja, och han säger: "Har du provat Xenical?" "Nej, allt utom det då" säger jag. "Ja, för du vet, dom brukar vilja att man har provat ALLT". Inuti mitt huvud: Jag VET det, som det står framför dig på datorskärmen så HAR JAG REDAN FÅTT OPERATIONEN. Men jag sa: "Jo, fast nu är ju allt redan klart. Jag opereras i maj." Här börjar hans ca 20 minuter långa föreläsning om hur gbp-operationens biverkningar (som han verkar läst om i Nalle Puhs äventyr eller något för de var helt osanna, bl.a. att man aldrig kommer att kunna känna smaken av maten igen), hur man kommer att skratta åt gbp-operationerna om 35 år, hur kirurgerna inte vet vad de håller på med. Någonstans under föreläsningen pausar han, tittar på mig uppifrån och ner och säger "Du kommer inte att kunna äta normalt, det vet du va? Och du gillar väl mat?!" Jag mumlar något om att jag knappast åt normalt innan den här processen drog igång heller, men han maler vidare om att två personer i veckan läggs in på akuten med komplikationer från "de där operationerna". Sedan går han över till att föreläsa om att jag är felmedicinerad (detta är alltså medicin jag fått från karolinska när jag var typ ett år)...

 

Behöver jag nämna att jag ska byta vårdcentral?

Ibland, när jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket och inte vet var jag ska ta vägen för jag känner mig rastlös och sockersugen och röksugen och sugen på precis allt som jag inte får, då tänker jag på vad jag är på väg emot. Vad jag kämpar för. Och så säger jag till mig själv: "Skärp dig nu, din fåniga fan. Det är 12 veckor av ditt liv du måste dricka de här pulverdryckerna." 12 veckor är INGENTING. Sen är det dags för operationen och sen kommer det att gå undan. Jag känner hur mitt inre bara skriker efter att ha ett aktivt liv och må bra och kunna köpa kläder som är fina och sitter bra. Och ha en hälsosam syn på mat. Och jag gillar ju sallad och frukt och vatten. Jag klarar det här. 

 

 

 

PS. Låt dessa 12 veckor gå snabbt nu!

Jag har överlevt. Det fruktade söndagsfikat med grannarna som jag gått och oroat mig inför är avklarat och min hälsosmulpaj blev succé. Jag har inte räknat kalorier men eftersom jag åt ungefär 100g av den och den endast innehöll lite kokosmjöl, kokos, havregryn och 2 msk kesella utöver bären så tror jag att jag överlever. Och så stevia strö såklart. Älskar stevia strö. Pajen blev hur som helst supergod. Den serverades med GBs sockerfria lättglass.

Här skulle jag förstås ha haft ett foto på pajen. Men så blev det alltså inte. Istället har jag en bild på en helt vanlig smulpaj. Så... såhär såg pajen alltså inte ut:

 

 

Mitt nya beroende. Utblandat med sodastreamat vatten blir det himmelskt gott. Ska även testa blanda med lättkvarg. Oroar mig lite över att det står "Limited edition" dock. Den får ju inte försvinna när jag nyss har hittat den!

 

Välkommen till min blogg, för det första. Hej, tack, slå dig ner osv. Jag ska utnyttja mina enstaka stackars läsare för att hålla mig själv på banan och sköta min kost och motion både före och efter min gastric bypass. Det kommer kanske inte alltid att vara så kul att läsa, men det kommer förhoppningsvis vara förjävla kul att skriva.

Idag har jag varit på informationsmöte i Simrishamn. Känns... knäppt. Knäppt att vara på väg mot operationen. Att ha blivit godkänd. Att påbörja min resa. Har tagit en del före-bilder. De kommer inte att publiceras idag. De kommer kanske aldrig att publiceras. Men jag kommer att se de där bilderna om 5 månader, 9 månader och ett år och jag kommer att tänka att fan, vad jag är bra. Så måste det bli. Jag tänker heller inte berätta min startvikt idag. Det tar vi imorgon.